Piteå-Stockholm-London-Vancouver-Whistler

Så såg min resväg ut, inte undra på att det tog ett tag... Efter att ha sagt hejdå till alla kära vänner och familjen i Umeå och Piteå var det dags att (dunderförkyld) sätta sig på planet till Arlanda.

Den första biten gick bara fint och det var jätteroligt att träffa min morbror Lars och dessutom Ami och Daniel som kom och lämnade min väska på Arlanda (tack igen Lars och Lina!). Efter några timmars sömn var det dags att kliva upp vid fem-tiden för att hinna äta frukost och checka in i god tid innan avgång. Allting gick väldigt smidigt till skillnad mot mina mardrömmar och vid åtta-tiden lyfta planet mot London och Heathrow. På den flygningen träffade jag en del andra folk som också skulle resa långt, speciellt herren bredvid mig som skulle till London-Washington och till slut till Mexiko City, jag tror han hade över 20 timmars resa framför sig så helt plötsligt kändes inte Vancouver så långt.
Framme på Heathrow hade jag några timmar över innan nästa plan gick där jag roade mig med att strosa runt i Harrods, Burerry, Mulberry och andra exklusiva butiker på flygplatsen. Man kände sig lite felplacerad när man kom där i mjukisbyxor och ryggsäck... Jag tyckte också lite synd om engelsmännen med sina gröna gräsmattor och 5 grader plus dagen före julafton när alla julkort visade snöiga stugor och tomtar.

Till slut var det ändå dags att få boarda vårt Boeing 767 till Vancouver. Tyvärr fick jag inte så trevlig reskamrat, tjejen bredvid mig sa typ hej innan hon satte på sin ipod som hon tog ut när vi var framme i Vancouver =P Det var tråkigt nog inte den bästa flygresan jag gjort. Först fick vi vänta i planet i en dryg halvtimme innan vi kunde starta från Heathrow, sedan hade vi ganska mycket turbulens när vi flög över Island så vi var tvugna att vara fastspända i cirka två timmar. Det var inte jättefarligt men någon gång började man fundera på vart i ishavet man skulle hamna Om nångonting skulle hända... lite nervöst. Det var dock riktigt läckert när vi svängde söderut ner över norra Kanada och fick se solen "gå upp" igen, min andra soluppgång på kanske 12 timmar.

Då vi landat i Vancouver var det dags för den mest nervösa biten av resan, passkontroll. Skulle jag få stanna i Kanada? Alldeles ensam i immigrationsdisken fick jag svettas ett tag innan jag fick stämpeln i mitt pass, nu får jag stanna! Efter att ha fått mitt bagage så kunde jag knappt tro det, allt hade fungerat!

I välkomsthallen fick jag äntligen träffa CG som hade hyrt bil för att komma och hämta mig och vi tog en sightseeing-tur genom Vancouver som var väldigt vackert på kvällen, speciellt med alla juldekorationer på husen. Vissa var kanske lite "over the top"...
Efter två timmars körning var vi äntligen framme i Whistler och då var mina ögon så trötta att det rann ifrån dem. Jag var nog inte så trevlig men jag lyckades ändå hälsa på CGs "housemates" innan jag slocknade klockan åtta på morgonen svensk tid. Äntligen framme!